Idag har jag bytt plats på en hel del växter då en del växt sig för tätt eller passar bättre på annan plats. Jag tror att det blir riktigt bra. Började gräva på det nya landet och det var samma hårdpackad lerjord här som i den andra större rabatten men där växer det så det knakar nu så ser inget problem bara lite extra jobb. Bestämt mig för att trots allt snickra en portal för klematisen, ska bara göra stigen mellan altanen och pergolan först.

 

Efter dagens fix i trädgården så satt jag och tittade på det som är färdigt och det som är mindre färdigt i trädgården (om en trädgård nu kan någonsin bli färdig) och funderade hur jag lyckas hitta på dessa projekt som tar flera dagars arbete att avsluta (det är ju inte första gången). Landade snabbt i tanken att att plantera en trädgård är att tro på framtiden. Man planterar växter tillsammans som man tror ska växa till sig och framhäva varandra och skapa den atmosfär/känsla man vill uppleva. Även en liten planta växer sig stor och man skapar ibland något som inte alltid ger omedelbar utdelning utan man får tålmodigt vårda och invänta belöningen. Varje vår ger mig känslan om hopp precis som varje enskild planta som tittar fram och visar sin växtkraft. 

 

Vissa växter köper jag eller sår och en del får jag från anhöriga, bekanta och till och obekanta. En del växter får naturligtvis större plats i hjärtat. I landet jag håller på och gräver iordning nu ska en Pion från min farmors trädgård få sin plats vilket jag värderar högt och hoppas få uppleva den i många fram över.

 

Efter en härlig dag i trädgården behövs nu lite vila och imorgan ska visst trädgåden få lite välbehövligt regn. 

 

/Lena